Skriv ut denna sida

Johanna Eriksson-Strand arbetar som ST - läkare i rättsmedicin i Umeå. En rättsläkare arbetar som medicinskt sakkunnig på uppdrag av polis, åklagare och domstolar. Vi har ställt några frågor till Johanna angående hennes arbete med utfärdandet av rättsintyg.

Berätta lite om ditt arbete.

De tre huvudsakliga verksamheterna för en rättsläkare är undersökningar av avlidna (till exempel vid olycksfall med dödlig utgång, och alltid vid misstanke om våldsbrott eller självmord), undersökningar av levande personer (för att dokumentera skador, genomföra spårsäkring, ta prov för droganalyser mm vid allvarligare vålds- och sexualbrott både vad gäller offer och misstänkt gärningsperson), och utfärdande av så kallade rättsmedicinska yttranden, där rättsläkaren ska bedöma orsakssammanhang och skadeomfattning baserade på bland annat polisutredning och patientjournaler.


Vad är ett rättsintyg för något och vad är det för nya regler som gäller?

Enligt Lag (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott definieras ett rättsintyg som ett skriftligt medicinskt utlåtande om en misstänkt gärningsperson eller ett brottsoffer, som inhämtas av polis- eller åklagarmyndighet och som alltid avser levande personer. Ett rättsintyg kan alltså basera sig på en undersökning gjord av en annan läkare än den som skriver själva intyget eller på en undersökning gjord särskilt med syftet att utfärda rättsintyg (intygsskrivaren och undersökaren är då samma läkare). Rättsmedicinalverket (RMV) fick den 1 januari 2006 huvudansvaret för utfärdandet av rättsintyg. Denna nya ordning regleras i en lag och en förordning. Syftet med de nya reglerna är att höja kvaliteten på de rättsintyg som utfärdas vid misstanke om brott då målsättningen är att de flesta rättsintyg numera skall utfärdas av antingen specialister i rättsmedicin (rättsläkare) eller läkare med annan specialistkompetens som genomgått specialutbildning i rättsintygsskrivning (”kontrakterade läkare”).

Det är viktigt att understryka att man med den nya lagstiftningen inte undgår det faktum att ett rättsintyg aldrig kan bli bättre än underlaget för intyget. Det är därför viktigt att verka för att så många personer som möjligt av de som utsatts för våldsbrott primärt undersöks med fokus på skadedokumentation (det vill säga av en rättsläkare eller av en kontrakterad läkare). Skadedokumentationen vid ett ordinärt ”akutbesök” på vårdcentralen eller akutmottagningen blir ofta mycket sparsam och bristfällig, eftersom helt andra aspekter står i fokus vid sådant läkarbesök (nämligen medicinsk vård och behandling).


Hur går en undersökning med specifikt syfte att utfärda rättsintyg till?

Rättsläkaren (eller den kontrakterade läkaren) undersöker den person som intyget ska avse ”från topp till tå” för att dokumentera förekomst (respektive avsaknad) av eventuella skador. Förfarandet liknar i allt väsentligt vilken annan läkarundersökning som helst. Läkaren dikterar ofta fynden direkt i samband med undersökningen och använder ofta en linjal eller liknande för att noggrant kunna bestämma en skadas läge och storlek. Ofta tas fotografier. Undersökningen syftar inte till att påbörja någon behandling, och skiljer sig därför från ett ”vanligt” läkarbesök. Den sekretess som normalt sett gäller när en läkare träffar en ”patient” gäller inte för den här typen av undersökning. Dock är undersökningen helt frivillig för den som utsatts för våld (”brottsoffret”), medan en misstänkt gärningsperson under vissa förutsättningar kan tvingas till undersökningen mot sin vilja. I samband med undersökningen har läkaren skyldighet att informera den undersökte om vad ett rättsintyg är, och inhämta den undersöktes samtycke både till själva undersökningen och till att ett rättsintyg sedan utfärdas (undantaget i vissa fall en misstänkt gärningsperson). Ett samtycke till läkarundersökning innefattar inte automatiskt ett samtycke till rättsintyg.

Vilka nya regler är det som gäller för anmälan och utfärdande av rättsintyg mot någons vilja?

Från och med 1 oktober 2006 ändrades sekretesslagen (1980:100) och lagen om rättsintyg (2005:225). Detta har kommit att innebära bland annat att ett rättsintyg som avser målsägande (”brottsoffret”) nu får utfärdas utan samtycke vid misstanke om brott som kan leda till minst ett års fängelse (tidigare: två år) eller vid försök till brott som kan leda till två års fängelse. Ovanstående innebär att läkaren nu får bryta den sekretess som normalt sett gäller för uppgifter som framkommit under ett möte med en patient till exempel genom att göra en polisanmälan mot målsägandens vilja. Ett brott som numera omfattas av denna möjlighet är grov misshandel. Några andra brott för vilket detta även sedan tidigare gäller är mord, mordförsök, dråp, dråpförsök och våldtäkt. Polisanmälan mot patientens vilja sker dock i praktiken mycket sällan, eftersom det oftast inte är meningsfullt att inleda en brottsutredning mot målsägandes vilja.

Vad är din personliga åsikt om vad en kvinna som utsatts för misshandel bör veta om rättsintyg?

Det är polisen (eller åklagaren) som begär att en rättsläkare (eller en kontrakterad läkare) ska kopplas in i utredningen och göra en undersökning. Att brottet är polisanmält är alltså en förutsättning för att en rättsläkare ska kunna kopplas in i utredningen. Det kan vid upprepad misshandel vara bra att skadorna dokumenteras vid varje misshandelstillfälle, även om den misshandlade kvinnan anser att de uppkomna skadorna är ”ringa” eller lindriga.

Skulle kvinnan välja att uppsöka läkare för att få sina skador dokumenterade bör hon känna till att den skadedokumentation som görs på en vanlig akutmottagning inte är lika noggrann och omfattande som en sådan undersökning som görs av en rättsläkare (eller kontrakterad läkare). Detta kan också i förlängningen påverka innehållet i rättsintyget. Ofta är det bra att fotografier tas i samband med undersökningen, det är dock viktigt att veta att allt material som ingår i rättsintyget kan bli offentligt i samband med en rättegång, och det gäller även fotografierna.
 
 
Hur tycker du att processen för utfärdande av rättsintyg kan bli bättre?

Genom ökat samarbete mellan de instanser som den våldsutsatta kvinnan kommer i kontakt med (bland annat kvinnojourer, jourhavande kliniskt verksamma läkare, socialtjänst och rättsläkare) i syfte att förbättra den primära skadedokumentationen, kan rättsintygen vila på en bättre grund och bli mer konklusiva. Den lagändring som trädde i kraft 1 januari 2006, då Rättsmedicinalverket (RMV) fick huvudansvaret för rättsintygen, är en annan förändring som syftar till rättsintygen skall hålla en högre och jämnare kvalitet. Rekrytering av fler så kallade kontrakterade läkare och samtidigt fler blivande specialister i rättsmedicin leder också i förlängningen till en ökad rättssäkerhet för våldsutsatta människor.


Sidan senast uppdaterad 2008-01-31 .