Intervju med Monica Burman
Monica Burman är verksam som forskare och lärare vid juridiska institutionen på Umeå universitet. Nyligen disputerade hon på en avhandling i straffrätt, "Straffrätt och mäns våld mot kvinnor. Om straffrättens förmåga att producera jämställdhet". En undersökning om hur våldet, gärningsmannen och brottsoffret framställs i straffrätten i fall som rör våld i nära relationer.
Kortfattat, vad har du kommit fram till i din avhandling?
- Två huvudfrågor gällande straffrätten utkristalliserade sig. Det ena är att det är stort fokus på brottsoffret. Våldsutsatta kvinnors offerstatus bestäms utifrån en stereotyp bild av hur våldsutsatta kvinnor ska vara, det vill säga passiva och underlägsna. Det här synsättet är problematiskt ur ett jämställdhetsperspektiv. Våldsutsatta kvinnor är inte enbart passiva och våld i nära relationer är ofta mycket komplext. I många fall kan kvinnor exempelvis använda sig av motståndsstrategier och på så sätt själva vara aktiva runt mannens våldsutövning. När våldutsatta kvinnor på det sättet motsätter sig männens utövning av makt och kontroll riskerar de att göras moraliskt medansvariga för det våld männen utsätter dem för. Mannens straffrättsliga ansvar för våldet minskar ofta i sådana situationer.
- På ett liknande sätt betraktas mannen utifrån stereotyper. Generellt finns en föreställning om två typer av våldsutövande män. Den ”riktige” kvinnomisshandlaren som är alkoholiserad eller har psykiska problem. Han anses stå för det riktigt grova våldet. Sen finns det en typ av våldsutövande man som inte betraktas som en fullt lika ”riktig” våldsutövare. Som utövar våld i en konfliktfylld situation och inte själv helt rår för våldet. Ofta hittas godtagbara förklaringar till hans våldshandlingar och inte sällan anses kvinnan bära skuld för det våld hon utsatts för genom att hon på olika sätt provocerat fram det. Hans ansvar dras då ner.
- Det mest nedslående resultatet i min avhandling är att sådana stereotypa föreställningar ofta ligger till grund för hur Högsta domstolen och hovrätterna dömer.
- Det andra spåret handlar om hur lagstiftaren använt straffrätten för att synliggöra och motverka våldet. Lagstiftarens motiveringar till bland annat brottet grov kvinnofridskränkning stämmer dåligt överens med den straffrättsideologiska diskussionen om när och hur kriminalisering bör ske. Detta innebär bland annat att det blir svårare att vinna legitimitet för jämställdhetsargument när det gäller straffrättsliga reformer.
- Genom kvinnofridsreformen lyftes grov kvinnofridskränkning fram som en särskild typ av brott för att synliggöra det upprepade våld män riktar mot kvinnor och för att tilldela upprepat våld i nära relationer det straffvärde det anses förtjäna. Främst med hänsyn till de långtgående konsekvenserna för den våldsutsatta kvinnan. En del röster från straffrättsforskningen och rättsväsendet motsatte sig lagen och menade bland annat att det inte gick att kriminalisera på det sättet och att det inte skulle kunna väckas så många åtal på grund av våldsutsatta kvinnors ovilja att medverka i utredning och rättegång. Det unika med kvinnofridsrefomen är bland annat att man lämnade utgångspunkten om att det är våldet och våldsutatta kvinnor som är ”problemet”. I stället synliggjordes rättsväsendets attityder och värderingar kring våldet och att straffrätten i grunden inte är utformad för våld mot kvinnor, utan för män som utsätts för våld av andra män i offentliga sammanhang.
Utgår domstolarna vanligen från mannens perspektiv?
- Våldsutövande män har inte sällan synpunkter på kvinnans beteende som de menar har ”orsakat” våldet. Att hon provocerat honom genom tjat, att hon var flörtig mot andra eller liknande. Men mannens invändningar bemöts olika i olika domar. I vissa fall ”köper” domstolarna utan vidare mannens orsaksförklaring och ibland förstärker domstolen hur provocerad han blivit. I andra fall godtas inte hans beskrivning av varför han utövar våld som en rättsligt relevant provokation, som minskar hans skuld och ansvar för våldet.
- Men det är dåligt med undersökningar om rättegångar som rör just våld i nära relationer. Det har varit mer fokus på våldtäktsfall, där har man belyst hur offret kränks i rätten. Rättegångar om grov kvinnofridskränkning är inte lika omdebatterade som sexualbrott.
- Den uppfattning jag personligen har är att åklagarna numera oftare riktar sina frågor mot den anklagade mannen och ifrågasätter hans historier och bortförklaringar.
Det finns ändå en föreställning om att kvinnor i större utsträckning ifrågasätts i rätten. Hur ser domstolarna själva på det?
- Idag pågår en diskussion kring hur kvinnor värderas av rättsväsendet och att föreställningar och attityder kan påverka en dom. Domstolarna behöver kunskap om de här attityderna, vilket också var en av tankarna med kvinnofridsreformen.
- Men det är viktigt att komma ihåg att rättsväsendet speglar samhällets värderingar. Därför ifrågasätter man inte alltid sitt egna synsätt. Är man av den uppfattningen att kvinnor ”faktiskt” provocerar fram våld är det inte helt självklart att börja tänka i banor att män använder våld för att utöva makt och kontroll, och vice versa.
- En fråga jag skulle önska att jämställdhetspolitiken och straffrätten tar tag i är: Hur ska vi se på våldutövande mäns ansvar för sitt våld? Detta är relevant även utanför straffrätten, till exempel när det gäller behandling av våldsutövande män.
Vad har forskning haft för inverkan på rättsväsendet?
- Den juridiska forskningen om mäns våld mot kvinnor är i det närmaste obefintlig. I den mån straffrättsforskningens synpunkter framträder är det vanligen genom remissyttranden över lagförslag på området.
- Genusforskningen inom juridik är inte heller omfattande, särskilt vad gäller mäns våld mot kvinnor. I internationell våldsforskning finns en stark tendens idag att vilja visa på att kvinnors våld mot män i nära relationer är likadant och ett lika allvarligt samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor. Detta kan ses som en reaktion mot att forskningen om genus och våld ökat i omfattning och även till viss del fått politikernas och lagstiftarnas öron.
Domstolarnas bevisvärdering i sexualbrott har nyligen kartlagts och ett utbildningsprogram riktat till personal inom rättsväsendet ska utformas för att öka kunskapen om och förbättra bemötandet av sexualbrottsoffer. Du är projektledare för utbildningen. Vad tror du den kommer leda till?
- Det är en spännande utbildning. Under en tid har en diskussion förts om huruvida bland annat åklagare och domare bör få utbildning i olika brottsofferfrågor. Det har funnits en rädsla för att objektiviten kan gå förlorad genom att till exempel domare skulle känna för mycket empati med offret och ta offrets parti. Den tvekan mot att fördjupa sig i brottsofferfrågor som har funnits börjar dock utbytas mot nyfikenhet. De kartläggningar som har gjorts visar också att det finns kunskap och kompetens inom rättsväsendet på brottsofferområdet. Men den behöver spridas över fler verksamma inom rättsväsendet.
- Det är svårt att förutsäga vilka mer konkreta förändringar av bemötandet av sexualbrottsoffer utbildningen kommer medföra. Men det händer alltid något när man måste konfrontera sina egna värderingar och jag hoppas på en positiv utveckling, som att framtida offer för sexualbrott inte ska avstå från att anmäla brotten på grund av risken för att fara illa i rättsprocessen.
Sidan senast uppdaterad 2008-01-31 .
- Två huvudfrågor gällande straffrätten utkristalliserade sig. Det ena är att det är stort fokus på brottsoffret. Våldsutsatta kvinnors offerstatus bestäms utifrån en stereotyp bild av hur våldsutsatta kvinnor ska vara, det vill säga passiva och underlägsna. Det här synsättet är problematiskt ur ett jämställdhetsperspektiv. Våldsutsatta kvinnor är inte enbart passiva och våld i nära relationer är ofta mycket komplext. I många fall kan kvinnor exempelvis använda sig av motståndsstrategier och på så sätt själva vara aktiva runt mannens våldsutövning. När våldutsatta kvinnor på det sättet motsätter sig männens utövning av makt och kontroll riskerar de att göras moraliskt medansvariga för det våld männen utsätter dem för. Mannens straffrättsliga ansvar för våldet minskar ofta i sådana situationer.
- På ett liknande sätt betraktas mannen utifrån stereotyper. Generellt finns en föreställning om två typer av våldsutövande män. Den ”riktige” kvinnomisshandlaren som är alkoholiserad eller har psykiska problem. Han anses stå för det riktigt grova våldet. Sen finns det en typ av våldsutövande man som inte betraktas som en fullt lika ”riktig” våldsutövare. Som utövar våld i en konfliktfylld situation och inte själv helt rår för våldet. Ofta hittas godtagbara förklaringar till hans våldshandlingar och inte sällan anses kvinnan bära skuld för det våld hon utsatts för genom att hon på olika sätt provocerat fram det. Hans ansvar dras då ner.
- Det mest nedslående resultatet i min avhandling är att sådana stereotypa föreställningar ofta ligger till grund för hur Högsta domstolen och hovrätterna dömer.
- Det andra spåret handlar om hur lagstiftaren använt straffrätten för att synliggöra och motverka våldet. Lagstiftarens motiveringar till bland annat brottet grov kvinnofridskränkning stämmer dåligt överens med den straffrättsideologiska diskussionen om när och hur kriminalisering bör ske. Detta innebär bland annat att det blir svårare att vinna legitimitet för jämställdhetsargument när det gäller straffrättsliga reformer.
- Genom kvinnofridsreformen lyftes grov kvinnofridskränkning fram som en särskild typ av brott för att synliggöra det upprepade våld män riktar mot kvinnor och för att tilldela upprepat våld i nära relationer det straffvärde det anses förtjäna. Främst med hänsyn till de långtgående konsekvenserna för den våldsutsatta kvinnan. En del röster från straffrättsforskningen och rättsväsendet motsatte sig lagen och menade bland annat att det inte gick att kriminalisera på det sättet och att det inte skulle kunna väckas så många åtal på grund av våldsutsatta kvinnors ovilja att medverka i utredning och rättegång. Det unika med kvinnofridsrefomen är bland annat att man lämnade utgångspunkten om att det är våldet och våldsutatta kvinnor som är ”problemet”. I stället synliggjordes rättsväsendets attityder och värderingar kring våldet och att straffrätten i grunden inte är utformad för våld mot kvinnor, utan för män som utsätts för våld av andra män i offentliga sammanhang.
Utgår domstolarna vanligen från mannens perspektiv?
- Våldsutövande män har inte sällan synpunkter på kvinnans beteende som de menar har ”orsakat” våldet. Att hon provocerat honom genom tjat, att hon var flörtig mot andra eller liknande. Men mannens invändningar bemöts olika i olika domar. I vissa fall ”köper” domstolarna utan vidare mannens orsaksförklaring och ibland förstärker domstolen hur provocerad han blivit. I andra fall godtas inte hans beskrivning av varför han utövar våld som en rättsligt relevant provokation, som minskar hans skuld och ansvar för våldet.
- Men det är dåligt med undersökningar om rättegångar som rör just våld i nära relationer. Det har varit mer fokus på våldtäktsfall, där har man belyst hur offret kränks i rätten. Rättegångar om grov kvinnofridskränkning är inte lika omdebatterade som sexualbrott.
- Den uppfattning jag personligen har är att åklagarna numera oftare riktar sina frågor mot den anklagade mannen och ifrågasätter hans historier och bortförklaringar.
Det finns ändå en föreställning om att kvinnor i större utsträckning ifrågasätts i rätten. Hur ser domstolarna själva på det?
- Idag pågår en diskussion kring hur kvinnor värderas av rättsväsendet och att föreställningar och attityder kan påverka en dom. Domstolarna behöver kunskap om de här attityderna, vilket också var en av tankarna med kvinnofridsreformen.
- Men det är viktigt att komma ihåg att rättsväsendet speglar samhällets värderingar. Därför ifrågasätter man inte alltid sitt egna synsätt. Är man av den uppfattningen att kvinnor ”faktiskt” provocerar fram våld är det inte helt självklart att börja tänka i banor att män använder våld för att utöva makt och kontroll, och vice versa.
- En fråga jag skulle önska att jämställdhetspolitiken och straffrätten tar tag i är: Hur ska vi se på våldutövande mäns ansvar för sitt våld? Detta är relevant även utanför straffrätten, till exempel när det gäller behandling av våldsutövande män.
Vad har forskning haft för inverkan på rättsväsendet?
- Den juridiska forskningen om mäns våld mot kvinnor är i det närmaste obefintlig. I den mån straffrättsforskningens synpunkter framträder är det vanligen genom remissyttranden över lagförslag på området.
- Genusforskningen inom juridik är inte heller omfattande, särskilt vad gäller mäns våld mot kvinnor. I internationell våldsforskning finns en stark tendens idag att vilja visa på att kvinnors våld mot män i nära relationer är likadant och ett lika allvarligt samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor. Detta kan ses som en reaktion mot att forskningen om genus och våld ökat i omfattning och även till viss del fått politikernas och lagstiftarnas öron.
Domstolarnas bevisvärdering i sexualbrott har nyligen kartlagts och ett utbildningsprogram riktat till personal inom rättsväsendet ska utformas för att öka kunskapen om och förbättra bemötandet av sexualbrottsoffer. Du är projektledare för utbildningen. Vad tror du den kommer leda till?
- Det är en spännande utbildning. Under en tid har en diskussion förts om huruvida bland annat åklagare och domare bör få utbildning i olika brottsofferfrågor. Det har funnits en rädsla för att objektiviten kan gå förlorad genom att till exempel domare skulle känna för mycket empati med offret och ta offrets parti. Den tvekan mot att fördjupa sig i brottsofferfrågor som har funnits börjar dock utbytas mot nyfikenhet. De kartläggningar som har gjorts visar också att det finns kunskap och kompetens inom rättsväsendet på brottsofferområdet. Men den behöver spridas över fler verksamma inom rättsväsendet.
- Det är svårt att förutsäga vilka mer konkreta förändringar av bemötandet av sexualbrottsoffer utbildningen kommer medföra. Men det händer alltid något när man måste konfrontera sina egna värderingar och jag hoppas på en positiv utveckling, som att framtida offer för sexualbrott inte ska avstå från att anmäla brotten på grund av risken för att fara illa i rättsprocessen.
Sidan senast uppdaterad 2008-01-31 .